På kvällarna under sommaren har vi möjligheten att njuta av utomhusbio här i Almuñécar. Eftersom våra kunskaper i spanska språket lämnar en hel del att önska är det inte filmer av det djupare slaget vi har möjlighet att välja. Så vi väntade och väntade på att en film på rätt nivå erbjöds och så .....plötsligt händer det. Tecknat! Klang och ljubel! Klockan 22 skulle den börja. Glada i hågen vandrar vi ner till Auditorium, platsen för filmvisningen.
Ingen kö! Bra! Eftersom vi vet att vi behöver mer tid än alla andra och det är en fördel om det inte är kö redan när vi kommer, det kommer garanterat att vara kö när vi går!
20 euro hade vi med oss, räcker det tro?
-¿Cuánto es las billetas?
-5 euros.
-Vale, dos pos favor.
-¿Para que la película?
Jaha, ja. Självklart! De måste veta till vilken film, jädrans! En snabb blick ut genom dörren! Aha! Där står det, högst upp på planchen.Skönt! Kön börjar byggas på...
- Bienvenido a la jungla!
-¿Qué.
-Bienvenido a la jungla!
-¡No! ¡Ven! ¡A ver! Kön blir längre när damen tar med oss ut så att vi kan peka på planchen.
Oj då, hoppsan. "Välkommen till djungeln" är inte titeln, utan bara ett citat. Titeln är Rio 2!
Nå väl, detta är nu avklarat, vi får våra biljetter. Kön är nu lång.
Oj, då. Vi ville ju ha lite godis också. Kiosken är utanför. Med kroppsspråket förklarar vi att vi behöver gå utanför och handla lite. Kommer strax. Jo, då det går väl bra. Tror vi att hon sa. Vad folk i den nu långa kön sa vet vi inte.
Vi väljer från det ovana utbudet, popcorn finns inte. Bestämmer oss för var sin grej. Betalar och skuffar oss förbi kön som nu är en aning kortare!
Vi knallar in i anvisad salong, då visar det sig att endast en av påsarna är med... vems fel det var .... det tar vi en annan gång!
Men det blir till att skuffa sig förbi den nu minimala kön ut till kiosken, hämta kvarglömt gods och ånyo vinka generat till damen i biljettluckan. Till sist på plats!
Salongen fylls sakta men säkert på. Maken och jag är de enda som är fyllda 25 år och inte har några barn med oss! Något som vi lite förvånat noterar att de flesta har picnic med sig. Smörgås och tetror med juice. Det är klart, resonerar vi oss fram till, det är ju middagstid. Några yngre förmågor eskorteras in i salongen av föräldrar eller mor-/farföräldrar. Vissa av de vuxna går sedan ut, andra stannar kvar. Det är ett väldigt vandrande och bytande av platser. Filmen är 20 minuter sen och tur är väl det för det är några av publiken också. Men så till slut får vi lära känna Blue och Perla och alla deras vänner i det stora äventyret då de reser från Rio till Amazonas!
Somliga av oss somnade en stund medan andra njöt av den härliga musiken. Båda fattade åtminstone de enklare skämten och led med Blue emellanåt.
Vi tumlade nöjda ut från auditoriet fram emot midnatt och hör då snarare än ser att det är något pågång inne i Majuelo parken. En härligt kraftfull tenorstämma ljuder genom nattmörkret. Nyfiket promenerar vi in till scenen och där visas inte mindre än en operett av något slag. Fullt är det på åskådarplats och längst fram står en dirigent som flinkt visar sin orkester vägen. På scenen syns kulisser av en stad och det är därifrån välljudet kommer.
Vi stannar en stund och bara njuter. Vilka kontraster denna kväll! Vi förundras och lyssnar och njuter lite till.