I goda vänners lag

Havet förser oss inte bara med sköna svalkande dopp och briser utan också många goda råvaror. Vi är speciellt förtjusta i skaldjur. Igår kunde vi inte hålla oss längre utan bjöd in goda vänner till årets första kräftskiva.

Goda grannar

Så här på eftermiddagen efter att vi städat och lagat mat, vi ska ha gäster i kväll, står jag och vilar mig en stund lutandets mot räcket på den franska balkongen. I vår lilla gränd kommer en av våra grannar. En dam, som så glatt brukar hälsa på oss, med en kasse i handen. Som vanligt vinkar jag och sägar ¡Buenos días!  Hon svarar glatt
¡Hola!
Och viftar med den vita kassen och säger

¡..nånting, nånting, de Granada, nånting......para tí!

Det tar mig någon stund att inse att det är till oss hon är påväg.  Hon berättar för oss att hennes flicka jobbar i bergen och har med sig grönsaker hem och att de är jättegoda eftersom de ej varit kylda!

Tror jag det!! Vi vet precis vad vi ska göra med grönsakerna i morgon.... Mums!

Kaos i kön!

På kvällarna under sommaren har vi möjligheten att njuta av utomhusbio här i Almuñécar. Eftersom våra kunskaper i spanska språket lämnar en hel del att önska är det inte filmer av det djupare slaget vi har möjlighet att välja. Så vi väntade och väntade på att en film på rätt nivå erbjöds och så .....plötsligt händer det. Tecknat! Klang och ljubel! Klockan 22 skulle den börja. Glada i hågen vandrar vi ner till Auditorium, platsen för filmvisningen.

Ingen kö! Bra! Eftersom vi vet att vi behöver mer tid än alla andra och det är en fördel om det inte är kö redan när vi kommer, det kommer garanterat att vara kö när vi går!

20 euro hade vi med oss, räcker det tro?

-¿Cuánto es las billetas?
-5 euros.
-Vale, dos pos favor.

-¿Para que la película?

Jaha, ja. Självklart! De måste veta till vilken film, jädrans! En snabb blick ut genom dörren! Aha! Där står det, högst upp på planchen.Skönt! Kön börjar byggas på...

- Bienvenido a la jungla!
-¿Qué.
-Bienvenido a la jungla!

-¡No! ¡Ven! ¡A ver!  Kön blir längre när damen tar med oss ut så att vi kan peka på planchen.

Oj då, hoppsan. "Välkommen till djungeln" är inte titeln, utan bara ett citat. Titeln är Rio 2!
Nå väl, detta är nu avklarat, vi får våra biljetter. Kön är nu lång.

Oj, då. Vi ville ju ha lite godis också. Kiosken är utanför. Med kroppsspråket förklarar vi att vi behöver gå utanför och handla lite. Kommer strax. Jo, då det går väl bra. Tror vi att hon sa. Vad folk i den nu långa kön sa vet vi inte.

Vi väljer från det ovana utbudet, popcorn finns inte. Bestämmer oss för var sin grej. Betalar och skuffar oss förbi kön som nu är en aning kortare!
Vi knallar in i anvisad salong, då visar det sig att endast en av påsarna är med... vems fel det var .... det tar vi en annan gång!
Men det blir till att skuffa sig förbi den nu minimala kön ut till kiosken, hämta kvarglömt gods och ånyo vinka generat till damen i biljettluckan. Till sist på plats!

Salongen fylls sakta men säkert på. Maken och jag är de enda som är fyllda 25 år och inte har några barn med oss! Något som vi lite förvånat noterar att de flesta har picnic med sig. Smörgås och tetror med juice. Det är klart, resonerar vi oss fram till, det är ju middagstid. Några yngre förmågor eskorteras in i salongen av föräldrar eller mor-/farföräldrar. Vissa av de vuxna går sedan ut, andra stannar kvar. Det är ett väldigt vandrande och bytande av platser. Filmen är 20 minuter sen och tur är väl det för det är några av publiken också. Men så till slut får vi lära känna Blue och Perla och alla deras vänner i det stora äventyret då de reser från Rio till Amazonas!

Somliga av oss somnade en stund medan andra njöt av den härliga musiken. Båda fattade åtminstone de enklare skämten och led med Blue emellanåt.

Vi tumlade nöjda ut från auditoriet fram emot midnatt och hör då snarare än ser att det är något pågång inne i Majuelo parken. En härligt kraftfull tenorstämma ljuder genom nattmörkret. Nyfiket promenerar vi in till scenen och där visas inte mindre än en operett av något slag. Fullt är det på åskådarplats och längst fram står en dirigent som flinkt visar sin orkester vägen. På scenen syns kulisser av en stad och det är därifrån välljudet kommer.
Vi stannar en stund och bara njuter. Vilka kontraster denna kväll! Vi förundras och lyssnar och njuter lite till.

¡Vamos a la playa!

Dagarna rullar förbi i rasande fart. Vi äter frukost, promenerar och tar siesta och plötsligt är det med svenska mått mätt kväll. Då i kvällningen är det dags att ta ett dopp. På stranden är det lagom med folk då, solen har lugnat sig och vi kan njuta av vår vik i lugn och ro.

"Gå direkt till fincan utan att passera gå"

Att gå direkt till fincan känns numera inte som ett hot snarare som en förmån. I söndags kom ett meddelande till oss på Whatsapp från Davíd "Are you free on tuesday afternoon? My father-inlaw would like to show you his finca and cortijllo then. I take my car and pic you up by the taxis by the bus station" Gissa om vi var lediga.
Davíds svärfar heter Paco och han har en stor frukt- och grönsaksodling i Vélez-Málaga.
Det var en bit att åka vilket gav möjlighet till trevligt samtal Davíd är mycket kunnig i det mesta!
Nåväl, tillslut kom vi fram till ett hus omgärdat av gröna kullar. På gården gick hundar av alla sorter och storlekar och hönsen och tuppen pickade förnöjt på sin gård tillsammans med herr och fru påfågel.

Först fick vi en guidad tur av Paco och Paco (det ena är svärfadern det andra förmannen) i familjens privata fruktträdgård. Där växer b la macadamianötter, carambole, avocado, banan, granatäpple, citroner, jordgubbar, zuccini, tomater, kaffe, lichi, apelsiner, mango...

"Kaffeblommor" 

Kaffebönor

Banan

Zuccini

Davíid och Bengt bredvid tomatplantor som bildade en häck som var som lägst 2 meter hög.

Lichi

Citron

Carambole blomma

Avocado

Mango

Macadamianötter

Det var fantastiskt att se alla frukter och grönsaker som i lagom takt fick mogna på sina grenar. Den minst 2 meter höga och 15 meter långa tomathäcken dignade av tomater, vissa gröna och andra lätt rodnande. Apelsinträdets fortfarande gröna apelsiner gömde sig väl bland trädets gröna löv och granatäppleträdets frukter såg ut att vara snidada av trä.
Vi kände doften av jordgubbar innan vi såg jordgubbslandet som solade sig bredvid lichiträdet vars frukter har börjat övergå från omoget gula till mogna röda.

Familjen roades av våra "ahhh" och "ååhh" och häpnade över att vi för 10 år sedan för första gången såg citronträd. 

Efter detta satte vi oss i en Jeep och begav oss upp i bergen för att se de "riktiga" odlingarna.

I snitt plockar en mango plockare 800 kg mango per dag!

Ett 25 år gammalt avocadoträd. När trädet blir gammalt och känner att det är på väg att dö producerar det enorma mänger frukt och sedan vissnar det. Ibland kan det återupplivas genom att nan sågar av grenarna. Från stammen växer det då ut nya grenar och allt börjar om. Fantastiskt,

Paco odlar inte bara frukt och grönt utan också palmer. Dessa köps av privatpersoner liksom av myndigheter och företag. Det är palmer från Pacos odling som pryder Plaza Kelibe liksom smyckar idrottstadion här i Almuñécar. Lillebror till dessa palmer bor numera på vår takterrass!

Utsikten från högsta toppen är fantastisk. Sierra Nevada åt ena hållet och havet åt andra.

Paco (svärfar) Davíd, Bengt och Pavo (förman)

Efter utflykten bland odlingarna bar det av till el cortijllo (korticho). En cortijllo är närmast att översätta till stuga. Davíd berättade för oss att majoriteten av familjerna i kustsamhällena har en cortijllo någonstans i bergen. Där är man på helgerna och de flesta har någon form av egen odling. Sina cortijllos har man ärvt så i regel är det gamla bondgårdar av det mycket mindre slaget. Pacis cortijllo är från 1936 och har fungerat som bostadshus först för odlingens ägare sedan för de som arbetat där. Nu är det familjens sommarnöje.

Gästfriheten vet inga gränser. Ost och bröd och kall öl. Samtal om allt från politik och Olof Palme till gamla hus och Spaniens historia och om mat såklart allt blandat med många goda skratt. Runt bordet lekande barn. Livet på en pinne!!

En dörr i en dörr. Dörrens totala bredd  är 160 cm och höjd, tja, 3 meter..

Man har sparat de gamla takpannorna. Ett fantastiskt hantverk. Pannorna formades av hantverkarens lår och hans fingeravtryck är fortfarande väl synliga.

Allt har ett slut och sent blev vi körda hela vägen hem. Med oss åkte "Lillebror" och en låda grönsaker så stor att vi inte riktigt vet hur vi ska kunna äta allt.

"Choto" NU-ÄR-VI-KLARA-FEST

När ett bygge eller del av bygge är klart bjuds det till och på choto.

Choto (tchåto) är ett ord för killing men även tydlgen för andra ting också. Det är ju inte ovanligt att ett ord har flera innebörder. En av betydelserna är killing, en annan är nu-är-bygget-klart-fest då man serveras killing...

När vårt hus var klart så bjöds det aldrig på Choto. Det hanns väl inte med alternativt gick inte att genomföra i vår lilla gränd men Demetrio lovade oss att detta skulle vi få vara med om senare.
Tidigare i veckan ringde Davíd och meddelade att Choto var planerad på fredag. Ville vi komma? Klart vi ville. Vid 14 tiden lämnse vi huset och begav oss mot barrio San Sebastian där festen skulle äga rum på baksidan av en skola.

Vi möttes av ett flertal kända ansikten det var de män som arbetat med vårt hus.

De kockar som tillagar choton är graderade olika duktiga och vi fick berättat för oss att "vår" kock är den bästa.

Killingen delas i småbitar, kryddas med torkad paprika, vitlök, mandel, olivolja och öl tillreds i en stor panna över öppen eld.