Vi hann inte...

Nej, vi hann inte allt vi tänkt eftersom vi inte ville ha bråttom!

Låter inte det lite knasigt.  Vi hann inte eftersom vi tog det lugnt låter bättre! Vår Samana Santa, Stilla Veckan, var inte för Spanjorerna särskilt stilla och egentligen inte stilla för oss heller. Vi höll mest på med saker hela tiden men det var saker vi ville göra.

Påskveckan fylldes av påskpyssel på olika sätt men i just den takten vi ville.

Vi hann sätta mosaik i köket under fläkten:

Vi hann foga om terrassbordet.

Vi hann laga god och vacker mat.

 

 

Vi hann måla väggen

 

Vi hann sätta upp hyllor av olika slag.

Just denna hylla köptes till det hem vi hyrde i Småland för flera år sedan, nu bor den i Almuñécar!

 

Vi hann se båda stora och små påskprocessioner.

 

Bada hann vi inte och inte heller besöka vissa etablissemang som vi planerat. Men vi mötte nya människor vars bekantskap vi verkligen uppskattade. Vi njöt av stilla kvällar med god mat och gott vin i vårt eget sällskap. Härliga promenader hanns med, långa siestor hanns med och att njuta i solen hanns med och det är vi är just de saker som är viktiga.

Nu är vi tillbaka i vår andra verklighet, det är trevligt, och vi vet att vårt hus väntar på oss och att vi snart reser tillbaka och det är också trevligt.

 

Utan frågor, inga svar.

Det är mycket vi inte kan och ofta blir det tokigt men som vi skrattar och hoppas att vi inte trampar någon på tårna under vår framfart i denna vår nya miljö.

Det går inte en dag utan att vi minst ett dussin gånger frågar " En español, por favor".

Den kloke gör nu reflektionen att vi då vid detta laget borde ha ett djupt och brett ordförråd. Inget kunde vara mer fel, men vi kämpar på!

Det gör det inte enklare för oss när den vi frågar svarar oss: "På spanska heter det.....men vi i Andalusien säger...." Då är det kört. Vi minns inte något av orden!

Så det är bara att fortsätta fråga, fråga och fråga. Våra snälla handlare hjälper gärna till, Si unO barra de pan pequeñO ý unA leche frescA" När vi bett om "una barra de pan pequeña y uno leche fresco"

Mer bekymmersamt blir det när vi behöver exempelvis köpa färg. Vi har bild av den burk som har innehållit den färg vi behöver. Det finns en färgaffär i varje hörn så vi går in i den första och visar bilden av den färg vi vill ha. Nej se det märket för han inte.... En lång harang följer med en beskrivning om vart vi ska gå. "Okej, tack så mycket, Adjö" och utgenom dörren gick vi.

Vad som nu händer i butiken kan vi bara fantisera om. Men skrattet klingar mellan väggarna när vi kommer hem. Vi tror nämligen att han sagt att vi ska gå direkt till vänster och följa gatan framåt för att där hitta den butik som för vårt färgmärke. Vi har tackat artigt, sagt "Jaha" och "Adjö" och lämnat butiken. Men vad expediten sagt var: "Gå rakt ner för gatan fram till det vita huset i korsningen".

Föreställ er hans min när vi då säger "Tack" och vänder och går år rakt motsatt håll! 
Den stackars expediten bankade förtvivlat på fönstret och kom rusande efter, pekar och viftar och förklarar. Det fick bli nya "Tack, jaha och adjö" och avfart i rätt riktning. 

Den färgaffär vi blev hänvisade till hade inte heller vår färg men vad gjorde det. Vi skrattade
gott åt oss själva länge. 

Efter lite letande fann vi rätt färgaffär och fick det vi önskade även om vi satte myror huvudet på den trevlige förhandlare när vi bad om olja att olja fönsterna med. Han fick tag i en kollega som förklarade för honom vad vi ville ha. Han kliade sig i huvudet och sa till sin kollega " De bad om olja..." "Äsch, bry dig inte om det, de är utlänningar," Blev svaret, det var inte svårt att förstå. Mannens anlete lyste upp och vi fick det vi önskade och alla var glada. Färghandlarens kollega hade ju förövrigt helt rätt, vi är ju utlänningar!

Från vår strand fiskas det varje morgon och kväll. Vi har länge undrat vad man agnar med. Hur får man reda på det? Man frågar!

Och svaret då? Bläckfisk!

Tystnad råder

Cofradía Del Santísimo Cristo De La Expiración (Silencio) är något speciellt. Stående på vår lilla franska balkong hör vi nästan mer än vi ser den svartklädda raden av människor som under tystnad passerar under oss. De bär svarta kåpor med ansiktssmasker och var sitt långt rött stearinljus. Det enda som hörs är prasslet av kläderna och det som syns är raden av ljuslågor från stearinljusen. Vår del av staden är helt förlagd i mörker. 

Därefter kommer ekipaget med en korsfäst Kristus. Ekipaget leds av en ensam trumma som anger gångtakten för bärarna. Efter ekipaget kommer ett lämmeltåg av tysta människor. De bör inga ljus och har inte klätt sig i några speciella dräkter. De bara vandrar bakom ekipaget med sänkta huvuden i total tystnad.

När trumslagen ekar i våra gränder

Det är svårt att inte påverkas av den stämning som råder i vår stad under Stilla veckan. Först och främst är "Stilla" helt fel adjektiv för att beskriva veckan. Det är full snurr överallt, till och med onsdagen sedan är det stängt. Skärtorsdag liksom långfredag är helgdagar som firas som sig bör, alltså är det stängt. Restauranger och barer är förstås öppna, mat är lika viktigt som helgdagar!

Vi har funderat över de huvudbonader som frekvent används i processionerna. De är toppiga likt våra stjärngossars men åtföljs ibland av heltäckande tyg framför ansiktet med hål endast för ögonen. Huvudbonader och ansiktsmasker kan ha alla sorters färger, vita, röda, svarta och lila har vi sett. De påminner på ett otroligt otrevligt sätt om Ku Klux Klans kåpor och vi ryggar tillbaka var gång ser dem. Framförallt då även barn är klädda i dessa. Vi sökte efter svaret på internet och fann att man under inkvisitionen lät personer som begått en religiös synd bära pappersstrutar på huvudet och tygstycken som täckte bröst och rygg. Alltså skall dessa personer idag personifiera syndare.

Det finns många sätt att "hänga ut" syndare. Enligt vår källa så kan en syndare botgöra genom att gå BARFOTA som bärare av de tunga processionsekipagen.

Undrar just vad denne syndare gjort!

Trummor och trumpetstötar ljuder från sena kvällen in på natten men i natt inträffar något som vi sett fram emot att få uppleva. Det är en tyst procession där svartklädda människor går genom en mörklagt stad endast under led ljus av medhavda stearinljus. De kommer att passera utanför vårt hus. Vi har fått berättat för oss att det är en mäktig upplevelse.

Men än så länge lyser gatlampor i gränder och snabba fötter pilar förbi vårt hus. Alla är på väg någonstans, så stilla är det inte!

Kostvanor

Om man har läst "Asterix reser till Spanien" så blir man varse att huvudingredienserna i den Andalusiska kosthållning kommer från havet. 

Den traditionen lever helt klart kvar sedan Asterix och Obelix besök här. Fiskdisken med sprillande färsk fisk i de lokala Mercadonas butikerna är bra mycket större än köttdisken som främst innehåller kyckling och fläskkött. Både kyckling och fläskkött är av mycket god kvalité och priset är lågt men det är vid fiskdisken kommersen är.

Dagens fångst basunerar emellertid ut av fiskdiskdamerna. Med flinka händer plockar de i hop önskad fisk, delar och gör rent fisken för att sedan paketera firrarna i strutar av grovt papper.

Här finns makrill, torsk, kräftor, räkor, bläckfisk, och andra för oss kända fiskarter. De vi just nu främst är intresserade av är sådana som vi tidigare inte stött på exempelvis Salmonetes, Dorada och Lubinja. Vi har märkt att våra kostvanor har förändrats markant tackar tillgängligheten till färsk fisk. Det är ju inte endast Mercadona som säljer, vi har ju vår fina saluhall också!

Palmsöndagen

För några år sedan visste jag inte att det finns något som heter Palmsöndagen. Än mindre visste jag vad det handlade om. Det var under en resa till Rom som det uppdagades för mig  att påsken inte börjar på skärtorsdagen som jag tidigare trott, utan söndagen före påsk - på palmsöndagen. Av en händelse kom vi att lyssna till påven och vatikanenskörer på Petersplatsen just på palmsöndagen och fick då se alla palmblad som bars fram. 

Här i Almunecar tar man påsken på största allvar. När vi frågade vår frissa hur man säger "Glad Påsk" på spanska fick vi svaret att det gör man inte. Det är en allvarsam helg. Det firas allvarligt. 
Plötsligt påmindes jag om de lååååånga fredagar som långfredagen faktiskt var när jag var liten... Årets absolut tråkigaste dag.

När vi i går kväll begav oss ut på kvällspromenad mötte vi en spansk familj där barnen är upp (ut) klädda, dottern till en madonna i svart och gossen till en stilig don Juan. Vi frågade genast vad som var i görningen och fick svaret att barnen skulle medverka i en procession som skulle gå upp till slottet. Slottet! Där bor ju vi! 

Efter att ha ätit i solen på terrassen började vi spetsa öronen. Vi visste att processionerna låter, så nog borde vi höra när de närmar sig ? Vi väntade och väntade. Tillslut promenerade vi bort till hörnet San Joachin och Calle Antigua. Där väntade en stor folkmassa. Ljudet av samtal var öronbedövande och vi förstod inte ett ljud! Men stämningen förstod vi, den gick att ta på. Efter en lång väntan hördes tillslut trummorna och trumpetstötarna och upp för den smala gränden kom ett ekipage som måste ha vägt ett halvt ton.

De som dristade sig till att fortsätta tala blev snart tystade av publiken. Andaktsfullt beskådades Kristus figuren. Tysta stod man och betraktade den bibliska scen som avbildades. Många av oss funderade säkert också i tysthet på hur i hela friden de skall kunna komma runt hörnet , med det åbäket till ekipage.

Hur skulle de komma under elledningarna? Skulle vi bli utan el? 

Vi oroade oss helt i onödan. Männen i lådan (de tappra och starka bärande alltså) fick tydliga instruktioner utifrån för hur de skulle vrida skeppet rätt och hur kursen var utlagd. Andra tappra var utrustade med lååånga båtshakliknande käppar med vilka de smidigt lyfte ledningar. 

Det är spännande att möta en ny kultur. Vi är övertygade om att detta inte är den sista påskprocession vi ser och hör i år.

Morgonpromenad

Allt som oftast börjar vi dagen med en ordentlig morgonpromenad. Ibland bortåt Cotobro ibland mot Vevilla. Båda lika vackra vägar att gå då de leder utmed havsbrynet. Idag bestämde vi oss för att försöka få se de feniciska gravar som skall finnas längst bort i chirimoyaodlingen. Vi har länge önskar att promenera genom odlingen men inte vågat i tron att det är privat egendom, någon allemansrätt finns ju inte här. För någon månad sedan läste jag i The Seaside Gazette, www.theseasidegazette.com , att man från staden Almunecar planera att bygga en bro över evakueringsflodrännan så att folket får möjlighet att ta sig in i odlingen för att promenera. Vi var inte särskilt intresserade av att vänta på att bron skulle byggas utan valde istället att våghalsiga klättra över muren. (Det fanns en trappa!)

Inne på den ganska breda stig som löper genom odlingen är det helt stilla. Nästan lite trollskt.

Vi njöt av stillheten och all grönska. Blomsterkrassen prunkade. Vi förundrades över bevattningssystemen som säkert fortfarande är fullt fungerande.

Det är inte bara chirimoya som växer i odlingen vi såg även Nispero och Fikonträd.

Och spännande ödehus.....

Om vi hittade de feniciska gravarna? Nepp, men det gör vi säkert nästa gång......              

Dåligt samvete

Många av oss plågas säkert av dåligt samvete.  Ibland eller kanske oftast utan någon som helst anledning. En av mina nära vänner är just en sådan person. När man är begåvad med ett sådant samvete är livet orättvis.  I andra fall finns det personer som klampar på utan något som helst samvete och livet är precis lika orättvist då, fast vid detta tillfälle för de som är drabbade.

Nåväl, jag drabbas allt som oftast av dåligt samvete ibland är det befogat, ibland inte, normal fall alltså. Det absolut dummaste som jag får dåligt samvete för är när jag går in trots att solen skiner.
Denna läggning gör att jag går omkring med konstant dåligt samvete hela de första dagarna här i vårt paradis.

När man har ett hus, oavsett storlek, så är det alltid någonting som behöver fixas med. Just idag var det väggen i vårt solhörn som behövde målas. Grannens tak är rött och när det regnar rinner hennes regnvatten ner för vår vägg. Vattnet är då rostrött och lämnar röda ränder på vår vita vägg. Lätt fixat av maken.

Strax är väggen lysande vit igen. 

På vår terrass blommar citronträdet samtidigt som årets frukt står i kart... Knepigt men sant. Vi får hoppas att det blir många frukter. Den marmelad som vi gjorde av förra årets frukter är snart slut.

Dagarna går fort fast vi inte gör så lycket mer är promenerar och njuter. Det är lätt att njuta här. Solen gör givetvis sitt till men även faciliteterna runt om bidrar. Vårt fina hus är självklart en bidragande orsak. Tapas en annan!

Saker som gör människan lycklig

Man brukar säga att lycka inte går att köpa för pengar och det är helt rätt. Barnen är vår stora lycka och även om de kostar mycket pengar så går de ju faktiskt inte att köpa för pengar. Familjen, föräldrar, syskon och syskonbarn gör oss också lyckliga och de går inte att köpa för pengar heller. Men det finns saker som gör oss lyckliga som vi kan köpa för pengar exempelvis

 Och

Även om denna lycka är kortvarig så ämnar vi njuta av varje blomma, färsk potatis, jordgubbe, Nispero och sparris.

På plats

Vi lämnade ett regnigt och grått Göteborg på förmiddagen. Det var inte bara Göteborg vi for i från utan också våra barn som alla tre beslutat sig för att fira Påsk utan mor och far i år. Vår yngsta förmåga, globetrotter, reser med kära mormor till Italiens långa land medan sonen och äldsta dotter med make tillbringar påsken tillsammans på Smögen.

Trots att flyg var 30 minuter sent från starten landade vi i tid på Málaga flygplats. Denna resa skulle en handdukshängare med ner och diverse godsaker med hem till kommande studentfirande varpå bagage var nödvändigt. Gissa vems väska var sist på bandet....?

När den lata väskan väl masat sig fram tog vi tåget åt fel håll. Det var däremot med flit då vitog vägen via IKEA för att köpa hyllor.

Efter att successfullt bärgat hyllor och konsoler påbörjades äventyret att medelst tåg, buss och till sist taxi åka hem till vårt lilla hus på berget. För det är ett äventyr att transportera sig med kollektivtrafik när man inte är helt säker på att man gör rätt!
En sak är vi varse, ta bussen från ändstationen om du vill vara säker på att få åka med. Redan på hållplats nummer 2 var bussen full. Det var till och med så att alla som väntade där inte fick plats. Följande stationer passerades förbi där förtvivlade resenärer viftade och vinkade och ville med.

Vi visste att vi inte skulle hinna med bussen son gick till Almunecar så vi tog bussen som gick till närmaste by - Nerja. Därifrån tog vi taxi. Kl 20,30 klev vi trötta men glada in genom dörren, ställde av oss packningen och gick in till "tanten", som vi lite respektlöst kallar henne, och handlade. Sedan tog vi det långa benet före till Andrés och åt gambas pil-pil och al ajo. Smaskens.