Utan frågor, inga svar.

Det är mycket vi inte kan och ofta blir det tokigt men som vi skrattar och hoppas att vi inte trampar någon på tårna under vår framfart i denna vår nya miljö.

Det går inte en dag utan att vi minst ett dussin gånger frågar " En español, por favor".

Den kloke gör nu reflektionen att vi då vid detta laget borde ha ett djupt och brett ordförråd. Inget kunde vara mer fel, men vi kämpar på!

Det gör det inte enklare för oss när den vi frågar svarar oss: "På spanska heter det.....men vi i Andalusien säger...." Då är det kört. Vi minns inte något av orden!

Så det är bara att fortsätta fråga, fråga och fråga. Våra snälla handlare hjälper gärna till, Si unO barra de pan pequeñO ý unA leche frescA" När vi bett om "una barra de pan pequeña y uno leche fresco"

Mer bekymmersamt blir det när vi behöver exempelvis köpa färg. Vi har bild av den burk som har innehållit den färg vi behöver. Det finns en färgaffär i varje hörn så vi går in i den första och visar bilden av den färg vi vill ha. Nej se det märket för han inte.... En lång harang följer med en beskrivning om vart vi ska gå. "Okej, tack så mycket, Adjö" och utgenom dörren gick vi.

Vad som nu händer i butiken kan vi bara fantisera om. Men skrattet klingar mellan väggarna när vi kommer hem. Vi tror nämligen att han sagt att vi ska gå direkt till vänster och följa gatan framåt för att där hitta den butik som för vårt färgmärke. Vi har tackat artigt, sagt "Jaha" och "Adjö" och lämnat butiken. Men vad expediten sagt var: "Gå rakt ner för gatan fram till det vita huset i korsningen".

Föreställ er hans min när vi då säger "Tack" och vänder och går år rakt motsatt håll! 
Den stackars expediten bankade förtvivlat på fönstret och kom rusande efter, pekar och viftar och förklarar. Det fick bli nya "Tack, jaha och adjö" och avfart i rätt riktning. 

Den färgaffär vi blev hänvisade till hade inte heller vår färg men vad gjorde det. Vi skrattade
gott åt oss själva länge. 

Efter lite letande fann vi rätt färgaffär och fick det vi önskade även om vi satte myror huvudet på den trevlige förhandlare när vi bad om olja att olja fönsterna med. Han fick tag i en kollega som förklarade för honom vad vi ville ha. Han kliade sig i huvudet och sa till sin kollega " De bad om olja..." "Äsch, bry dig inte om det, de är utlänningar," Blev svaret, det var inte svårt att förstå. Mannens anlete lyste upp och vi fick det vi önskade och alla var glada. Färghandlarens kollega hade ju förövrigt helt rätt, vi är ju utlänningar!

Från vår strand fiskas det varje morgon och kväll. Vi har länge undrat vad man agnar med. Hur får man reda på det? Man frågar!

Och svaret då? Bläckfisk!